Kära församling,
Ett av fönstren uppe i prästgården är som en levande oljemålning. Fönstret är stort. Vyn mot hustaken med de höga träden och Staffanskyrkans spira i öst, är lekfull och öppen. Himlen skiftar färger hela tiden, årstider och väderlekar skrider förbi. I skrivande stund ser vyn ut ungefär som den gjorde när jag kom i oktober för snart ett år sedan. Sommarens sista grönska tonar ut mot en klarblå himmel. Träden börjar rodna som om de vore blyga inför sin egen sköna värdighet.
Jag installerades 2022 på de heliga skyddsänglarnas dag. Det första kyrkoherdebrevet publicerades i oktober samma år. Jag skrev då att Gävle varit välkomnande på alla sätt och att jag var i färd att upptäcka och lära känna församlingens utposter. Jag betonade vikten av att alla värdesätter våra utposter och samtidigt ser på församlingskyrkan i Gävle som vårt gemensamma andliga centrum. Detta anser jag vara lika viktigt att säga idag, igen. Jag tror att en av nycklarna till en välsignad framtid för församlingen är att omfamna denna vision. Spegla er gärna därför i den igen. Hur många gånger har du, för att stärka bandet till dem som bor långt bort från dig, och för att förstå din församling bättre, besökt Ovanåker, Sandviken eller Sörforsa? Hur många gånger har du, som normalt firar gudstjänst på en utpost, av kärlek till Kristus som längtar efter dig, åkt till en högmässa i Gävle? För vissa är dessa resor, av ekonomiska eller andra förståeliga skäl, inte möjliga, i synnerhet inte vintertid, men för andra skulle det gå. Min tro är att den uppoffring en sådan resa innebär både stärker församlingens enhet och skänker andlig växt och mognad åt den som åker. Min förhoppning är att det, för 2024, planerade arbetet med att renovera huset i Sörforsa skall leda till att fler sedan vill besöka just den platsen, kanske för en reträtt, en stilla dag, eller för att vi ordnar en kurs, en barndag eller ger ett föredrag där. Det historiska kapellet som just är beroende av ett fungerande hus intill är verkligen en unik plats i Stockholms katolska stift.
Under året som har gått har församlingen öppnat sig för mig mer. Jag tror att jag bättre förstår församlingens andliga behov i stort och den resa vi tillsammans behöver göra. Den resan har fortfarande bara börjat. Jag är fortfarande ny här. Men, min kärlek till er ökar hela tiden och jag är genuint glad och tacksam över att få vara här med er. Detta är ingenting jag hittar på. Församlingen bakåt i tiden har också öppnat sig för mig, i synnerhet genom arbetet med sakristian som vi, om Gud vill, också kan bygga om 2024. För några veckor sedan satt jag till exempel på Slottsarkivet i Stockholm och bläddrade i inventarielistor och kassaböcker från tiden då drottning Josefine (1807-1886) fanns vid hovet, detta för att se om jag kunde hitta någonting om församlingen. Drottning Josefine var den katolska änkedrottning som församlingens förste kyrkoherde, p. Giovanni Carlo Moro (1827-1904) stod mycket nära. P. Moro hörde troligtvis änkedrottningens sista ord, och han förrättade hennes begravning. I en inventarielista kan man se att änkedrottningen, några år före vår församling grundades (1881), ägde mängder av tyger varav flera i siden. Kan det vara så att några av våra äldre mässhakar är tillverkade av dessa tyger? Det går nog inte att få veta säkert, men det är inte alls en omöjlighet att det var så. Låt oss därför leka med tanken! P. Moro tog, enligt en text vi har, med sig porslin, möbler och just ”mässkrudar” från hovet till sin nya församling. Drottningen hade dessutom själv en flink hand, hon arbetade och sydde, och man kan leka med ytterligare en till tanke som inte är omöjlig: tänk om drottningen själv en gång lagt sin hand på någon av de mässhakar vi använder i vår liturgi idag! En sådan tanke ger perspektiv och förankrar oss i den historia som vi nu skriver ett nytt kapitel i. Om 100 år kanske man skriver om hur församlingen år 2024 restaurerade och tog hand om arvet från den fromma drottning Josefine och den gode pater Moro! Man kanske kommer tacka oss för vår omsorg om vårt gemensamma.
Vackra mässhakar i all ära, men ännu vackrare är den värdighet som den kristna människan fått genom sitt dop och ännu större omsorg bör ägnas henne! Låt oss därför tillsammans, som församling, som en hjord och en herde, ännu mer leva denna värdighet genom ett mera intensivt och fördjupat liv i kärleken till Gud och till vår nästa mitt i denna vår region som sett så mycket mörker den senaste tiden. Jag tänker på det eskalerande gängvåld som vi förfäras över, och ungdomens vilsenhet. Låt oss inte rodna inför den skönhet som värdigheten i ett liv i kärleken kan skänka mitt i detta. Världen behöver få skåda den skönheten!
Lördagen den 30 september 2023, den helige Hieronymus dag,
er kyrkoherde f. Joakim Breding