Den heliga påskhögtiden inleddes med Oljeinvigningsmässa i Domkyrkan i

Stockholm. Därifrån åkte vi till Gävle för att förbereda för Skärtorsdagskvällens mässa. Mässan var vacker och avslutades med att vi bar ut sakramentet till sidokapellet, där vi stannade kvar i tillbedjan och blev påminda om Jesus ord i Getsemane, där han bad lärjungarna att hålla sig vakna och att be med honom.

Det var flera av församlingsmedlemmarna som stannade kvar en god stund i

bön.

Långfredagen tillbringades också den i Gävle med korsvägsandakt och en

välbesökt Långfredagsmässa med korshyllning. Jag fick bära korset och sjunga “Se korsets trä...” och sände tacksamma tankar till prästseminariets sånglärare Anna i Uppsala som lärt mig sjunga i alla fall någorlunda acceptabelt. I övrigt iakttogs stillhet i kyrkan under denna dag.

Påskaftonen började med matvälsignelse och avslutades sent på kvällen med

Påskvaka med påskeld och ljusprocession. Det var inga dop under kvällen men

det nya påskljuset invigdes och vi fick höra alla sju läsningarna.

Under Påskdagen firades den Heliga Mässan i Sandviken och Gävle med pater

Levinus, medan jag och pater Damian åkte till Hälsingland och församlingarna i Sörforsa, Söderhamn och Bollnäs.

Sörforsa är vad jag förstår landets äldsta katolska kapell och var fullsatt medmänniskor. Församlingen var aktiv och man såg att där fanns många eldsjälarsom lade ner själ och hjärta i församlingen och i sitt kapell. Man hade ocksådukat till fest efteråt i församlingshemmet bredvid. Det enda som saknades iSörforsa var parkeringsplatser, och grannarna hade spärrat av sin infart medträdgårdsstolar så att ingen av oss skulle ta oss friheten att åka in på derasuppfart för att vända bilen, ett tilltag som tydligen betraktades ungefär som enkrigsförklaring eller liknande. Om grannarna istället hade varit vakna och haft lite entreprenörsanda i kroppen hade dom ju kunnat erbjuda församlingen att parkera på deras rymliga parkering för säg en skattefri tia per bil, men icke!

Söderhamn har inget eget katolskt kapell men den Heliga Mässan firas i Svenska Kyrkans kyrka och vi blev väl mottagna av deras personal i sann ekumenisk anda. Pater Damian berättade att församlingen förr varit förvisad till Gravkapellet för att fira mässan men att Svenska Kyrkans nya kyrkoherde

uttryckligen bett oss att komma tillbaks till kyrkan istället. Vi firade mässan

uppe i koret och församlingen bestod av kanske en tjugo personer från jordens alla hörn. Även här fanns eldsjälar som höll ihop församlingen och som dukat fram till fest efteråt i församlingssalen.

Sist stod Bollnäs på programmet. Även där håller församlingen till hos Svenska Kyrkans kyrka och deras dopkapell. Kyrkan byggdes av katoliker undermedeltiden för att ha en plats där människor kunde lova Gud och fira den Heliga Mässan i. (...) Som det är nu så letar katolikerna efter en annan lokal för att fira mässan i istället. Församlingen bestod av et t trettiotal medlemmar och även här fanns det eldsjälar som skötte allt praktiskt. Utan alladessa fantastiska eldsjälar skulle inte den Katolska Kyrkan kunna fungera alls någonstans på jorden!

Det var en spännande upplevelse att resa runt med mässan så att säga i

portföljen, och att få förmånen att träffa nya människor. I den här delen av

Sverige finns mycket att göra men få arbetare, för en enda präst för två landskap kan inte gärna hinna med mycket mer än att serva de katoliker som redan finns.

Nästa steg är att hitta de katoliker som finns men som inte känner till att

församlingen finns eller som inte är registrerade i stiftet överhuvudtaget. Steget

därefter är att föra ut kyrkans tro till mitt eget sekulariserade men i högsta grad

sökande folk, svenskarna. Det finns ett sånt sökande efter mening med tillvaron

bland mina landsmän men kristendomen ses inte längre som ett alternativ.

Kanske för att den i Sverige företräds av en stor kyrka som inte verkar tro själva

på vad dom predikar, och av flera splittrade småkyrkor som inte klarar av att

lyssna på människor utan som kör sitt eget race och som gärna blundar för

vetenskapliga fakta och som ibland sprider ut rent nons ens som att Jorden är 10

000 år gammal och liknande. Vem kan ta dem på allvar?

Katolska kyrkan har med vår syn att tro och förnuft inte är en motsats har något

att erbjuda svenskarna. Men då måste det finnas en kyrka och en präst på orten,

så att människor vet var vi finns och vart dom kan gå och fråga och se själva vad vi tror och vilka vi är. Just nu bedriver kyrkan underhållsarbete i Hälsingland,

men skall vi växa och kunna hjälpa de nyanlända katolikerna och svenskarna så

måste det finnas fler kyrkor och präster. Hälsingland borde delas på två med en

församling runt Hudiksvall/Sörforsa och en runt Söderhamn och Bollnäs, med

kyrkor på dessa orter. Det innebär hårt arbete, men likadant såg det ut i mitt land för tusen år sedan med när dom första tyska missionärerna kom hit, och dom

lyckades kristna Sverige då. Det finns ingen anledning att tro att vi med Guds

hjälp inte skulle kunna vinna Sverige för Kristus igen. Jag tror att det är

Katolska kyrkan som måste göra detta då att protestanterna tyvärr verkar ha nått vägs ände. Det är sannerligen inget att glä dja sig åt då dessa kyrkor och

samfund innehåller många fromma och goda kristna människor.

Slutligen kan jag inte annat än nämna Gävle och alla fantastiska människor jag

mötte där. Prästerna var mycket engagerade och brann för sin uppgift. Där fanns

sakristan som verkade bo i kyrkan, sån ordning höll hon där, musiker, sångerska,

ministranter (men dom får gärna bli fler!), kyrkoväktare och en engagerad

församling. Det som möjligen saknades var en ceremonimästare så att prästerna

fick koncentrera sig på mässan. Församlingen kändes som en stor familj och

man märkte att alla betraktade kyrkan som sitt andra hem. Tack också för den

improviserade påskfesten som ett par familjer höll på påskdagen och för den

roliga äggknäckartävlingen som jag vann och därmed en gång för alla hämnades

på kroaterna för att dom vann den där fotbollslandskampen på Ullevi den där

gången för tio år sen eller vad det var

Allt gott, och all Guds välsignelse önskar jag Gävle församling och alla

fantastiska präster och lekfolk jag mötte där, och tack för ert vänliga bemötande.

Lars Dahlander