Kära församling,
”Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan” (Heb 4:10-11)
Det var längesedan jag skrev ett kyrkoherdebrev. Den här våren har varit den mest intensiva under mina snart tre år här. Församlingen är ännu mera levande nu, och jag behövs därför allt oftare. Flera har blivit katoliker, många unga har konfirmerats och tagit emot sin första heliga kommunion den här våren. Det är mycket arbete med detta – administrativt, praktiskt och andligt. Jag har bara inte klarat att fokusera på det sätt som krävs för ett kyrkoherdebrev.
Med det här brevet vill jag ta upp en sak som lätt glöms bort i vår hektiska tid men som är oerhört central för vår tro: söndagsvilan.
Många av er går på semester nu. Ni har arbetat hårt. Välförtjänt får ni gå in i den vila ni arbetat för. För så är det enligt vår tro: vi vilar inte för att orka arbeta mer, vi arbetar för att vila. Målet för oss är inte mer och mer arbete utan den goda vilan – ytterst sett i evigheten då vi får gå in i Guds vila. Det är för den vi arbetar ”med fruktan och bävan på vår frälsning” (Fil 2:12).
Den eviga vilan - den nya sabbaten som allting pekar mot – bryter redan nu in i vår tid i och genom söndagen. Söndagen kallas för ”Herrens dag” (τη κυριακη ημερα) och redan i Nya Testamentet ser vi hur de kristna samlades på den dagen. ”Dagen efter sabbaten hade vi samlats för att bryta bröd” (Apg 20:7). Traditionen vittnar sedan otvetydigt om att det veckovisa söndagsfirandet var det första som etablerades i det som långsamt skulle utvecklas och bli vårt kyrkoår med sina återkommande växlingar av fasta, vardag och fest, de många minnesdagarna, festerna och högtidsdagarna.
Söndagen är alltså ett uråldrigt signum för den troende – ett tecken på att hon bekänner sig till Kristus den Uppståndne. Hon tar emot denna dag som en befrielse och en gåva – och hon längtar till den, både för att möta sin Herre i Eukaristin, där hon förenas med sina bröder och systrar i kommunionen, och för att få vila från sin möda.
I vår tid är känslan för detta försvagad och det oroar mig som kyrkoherde. Samhället, som knappast längre kan kallas kristet, och som inte präglas av kyrkoårets växlingar, uppmuntrar inte till gudstjänst och vila på söndagen utan kanske till konsumtion och ständigt aktivitet. Många troende använder därför söndagen för att klara av praktiska sysslor, göra inköp och många deltar i idrott eller kulturella aktiviteter på bekostnad av söndagens mässa och den vila som de kristna i alla tider förenats i – detta utan tanke på att den som fritt väljer bort mässfirandet på söndagen utan ordentliga skäl bör gå till bikt innan sin nästa kommunion. Söndagen, vilket den helige påven Johannes Paulus II uppmärksammade redan 1998 i sitt apostoliska brev Dies Domini, förlorar i vår tid verkligen lätt sin särart! Den blir en del av ”helgen” och på helgen kan man fritt ägna tiden som man vill åt kulturella och politiska aktiviteter och åt idrott. Dessa aktiviteter är inte dåliga i sig, skriver påven, – de kan bidra till både individens och samhällets utveckling. Men det är tragiskt om söndagen reduceras till att bli en del av helgen och firandet av söndagens Eukaristi till att vara en av flera likvärdiga helgaktiviteter. Påven understryker därför att det krävs en andlig mognad av den kristne idag för att våga vara sig själv och leva i tro, och därmed skilja söndagen från helgen för att helga söndagen varje vecka.
Men varför kan det vara så svårt att få in denna rytm i sitt eget liv? Kanske är det så att alla inte uppfattar det som ett så stort personligt problem att man inte deltar i mässan varje söndag? Kanske tycker man inte att den egna tron försvagas? Men våra privata beslut påverkar inte endast oss, och vi skall inte glömma att helgandet av söndagen är en gemensam ansträngning. Våra personliga val får ringar på vattnet och påverkar församlingen, Kyrkan och hela samhället. Om en enskild kristen eller en familj går med på att det går att ersätta den heliga mässan på söndagen med en annan helgaktivitet så bidrar detta med hög sannolikhet till att andra tänker likadant. Vissa kanske till slut förlorar sin tro helt på grund av detta. Särskilt de unga påverkar varandra så. Om en ungdom som kommer varje söndag märker att vännerna bara kommer ibland kanske hon börjar tänka att hon själv överdriver eller är konstig, och hon ger upp sin goda vana. När enskilda eller familjer fattar beslut mot denna uråldriga kristna praxis bidrar de också med kraft till sekulariseringen och till att Kyrkans vittnesbörd i samhället försvagas. Vad skall "hedningarna” tro om vi visar att det som varit det mest centrala för de kristna sedan Kyrkans första tid inte betyder så mycket för oss nu?
Med detta brev vill jag därför påminna er om hur viktigt det gemensamma veckovisa söndagsfirandet är. Jag vill också understryka att ni inte kommer till mässan på söndagen bara för er egen skull. Ni kommer också för varandra, för att genom en gemensam ansträngning förenas i det sakrament som kallas för ”enhetens sakrament” – Sacramentum unitatis. Ni kommer för att bygga upp den mystiska kropp som Kyrkan är. Ni kommer också för att inifrån förvandla hela samhällets veckovisa rytm och bryta sekulariseringens förtrollning. Den sanna vilan, som vi alla arbetar för, finner vi inte i idrott, spel, kultur eller konsumtion, utan genom att bedjande gå in i Guds vila – in i den sabbat som Guds folk alltjämt har att vänta, men som bryter in i tiden varje gång de kristna samlas på ”Herrens dag”. ”Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, såsom Gud vilade från sitt” (Heb 4:10).
För att hjälpa fler till förståelsen för söndagen kommer församlingen det kommande läsåret att göra ett experiment. Katekesen för barnen flyttas från lördagen till söndagen. Varannan söndag kommer alltså barnen före högmässan att ha undervisning för att sedan med sina familjer delta i firandet. Det kommer kanske bli lite rörigt ibland, men min förhoppning är att det skall stärka känslan av enhet och gemenskap samt att fler förstår söndagens underbara hemlighet.
Till sist vill jag bifoga en kort sammanfattning av vad Kyrkan faktiskt lär om vår skyldighet att delta i söndagens Eukaristi. Den finner ni här.
In Domino,
Er kyrkoherde,
f. Joakim Breding
